What the fuck happens undrar ni kanske? Jo, inte så mycket mer än att bebis vill ta sig ut. Det lustiga är att jag har inte ens vräkt honom ännu. Så detta är väldigt läskigt och omskakande!
Allt började (på allvar) igår morse. Började med ont i magen, klarade knappt röra mig stundtals av knivsmärtor i buken. Så jag vilade och sov fram till 15 då jag började laga middag. Jag fick sitta på en stol när jag stekte köttfärssås för jag hade sådana förvärkar. Och på detta upptäckte jag att jag hade brunrosa flytningar (mysigt va?!). När klockan slog 16:30 begav jag mig ner till päronen med pojkarna så de kunde få leka med kusin Joel. Då började värkarna öka i smärta och kom mer regelbundet och mer ofta. 17:30 ringde jag förlossningen "vila och återkom om en timma om det inte går över eller tilltar". 18:45 ringde jag igen och fick förklarat lite mer "kom upp till specialförlossningen ganska direkt" blev ordern då. Så vi fick packa ihop oss. Joacim fick avbryta golvläggningen och packa bb-väskan som vi inte ens tänkt på. Både Liam och James kom ju en vecka efter utsatt tid.. Sedan gick slemproppen. Vi fick packat övernattningsgrejer till barnen och sedan blev det att åka upp till östra. Och då hade jag lyckats få värkar regelbundet var 7-8 minut, som dessutom gjorde ont!
Väl uppe fick jag ligga med ctg som visade att jag hade värkar samt att bebis verkade må finfint och betedde sig helt normalt (skönt). Efter ctg blev jag undersökt vaginalt (som inte är så spännande som det låter) och läkaren vågade inte böka runt för hon kunde inte se livmoderetappen, däremot såg hon hinnsvepningssäcken (el vad det nu kallas) och avbröt undersökningen. Vi fick kommit in på ett rum, efter jag fått bölat lite, och jag blev fortsatt undersökt och behandlad. Det visade sig att jag var öppen tre centimeter och att livmoderetappen var så gott som helt utplånad. Men just för att jag fortfarande bara var i 33+5 igår sattes det in värkstoppande medel, Tractocile, och hjälp då för bebis lungor, kortisol. Hade det varit på onsdag då jag gått 34 fulla veckor så hade de inte försökt stoppa förlossningen alls.
Bebis ska vara såpass stor så han ska klara sig utmärkt utanför min livmoder. Däremot kommer han troligtvis inte klara av att amma, vilket känns lite jobbigt, utan han kommer i så fall få sondmatas. Sedan kommer han behöva lite extra värme. Men thats it, om inte något oförutsett händer. Och det ska det väl inte göra!!!??!
Nu har jag fortfarande värkar, men de känns inte så mycket och är inte så starka, förutom om jag rör på mig. Då får jag direkt svinstarka värkar.
Detta är inte alls som vi har planerat. Vi har inte ens tänkt på att något sådant här skulle kunna hända. Så det är verkligen omtumlande för oss båda.
Jag kommer, så ni vet, inte svara på några frågor om detta!!!!! Varken här, sms eller facebook. Med detta inlägg vill jag bara informera om vad som händer. Och jag önskar att ni inte talar med min store pojk om detta. Såvida han inte tar upp det själv. Han vet om vad som händer, men han är stundtals en orolig pojk och jag vet inte hur han kommer ta detta då det inte blir så normalt som det borde vara. James fattar nada! I föregår klappade han på min mage och sa att jag hade Lalas boll därinne (från teletubbies), haha).
Men nu ska jag försöka sova vidare. Ha det bäst alla fina vänner där ute!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar